Jag är ingen Svenssons

Precis som de står. Jag har aldrig någonsin haft ett riktigt sug för att skaffa mig flera kids,gifta mig och bilda en Svenssons familj med vovve,volvo och ett hel drös med ungar. Jag tyckte de var ganska jobbigt att bli mamma,inte för W är svår att ta hand om och jag älskar honom mest i världen utan att jag fick mig en stämpel direkt och aldrig någon “andrum”. Jag fick slita häcken av mig för att vara en pigg,glad och trevlig människa medans andra inte brydde sig om en…Jag fick sitta där hemma själv hela helgerna å i veckorna och lådas som inget hade hänt.. Jag fick försöka vara mer än 110% mamma. Förhållandet med en person som jag aldrig har förstått mig på riktigt..

Så, Svenssonlivet är inte min grej riktigt. Kanske är jag rädd för fler misstag (Då pratar jag inte om W utan om förhållanden för W är inget misstag)Kanske är de som min jobbarkompis Frida säger. “När du träffar den rätta så kommer du se att du vill göra allt”. Haha,inte den rätta är funnen nu,kommer den aldrig bli funnen? Kanske man bli kär i någon som aldrig någonsin blir kär i mig själv…..??? Ja,de var ju tråkigt i så fall men just nu sviktar jag nog åt singellivet där de innebär andra saker som jag mer gillar att göra mer än Svenssorna (ta inte illa upp mina vänner) Inge fel med familj,äktenskap å allt annat men de är nog inget för mig.. Kanske när man är 30år,kanske aldrig! Sorry,att jag blev en av dom. Men vem sabba allt? Föresten jag ska inte säga förlåt. Jag är stolt över den jag är idag och har inte ångrat en enda dag som singelkvinna :) Haha. Är du en som jag?

Tråkigt med min farfar. Hans minne börjar svika och allt är groggigt i hans värld. De ser inte så ljust ut från min sida. Ibland känner jag på mig att han vill verkligen till himmelen. Men man får kämpa på å se vad som händer. Hoppas de blir bra :)