Love By Jannice Lindell

Drömmen om ett syskon….
Som ni kanske vet,hört,läst,sett så drömmer William om ett syskon och inte vilket syskon som helst utan att de ska vara en tjej och hon får inte skrika på natten :) Haha. Söta ungar är som ska säga en massor. William har vid många tillfällen sagt att han längtar efter ett litet syskon.. Hur kan en liten pojke längta så mycket till att bli storebror? Söta du!!!

I remeber that! Wille själv i min mage 3 november 2007 :)

  Så där såg ni lite bilder när jag väntade min son som föddes 13 januari 2008 på Akademiska Sjukhus,Uppsala Kl 07:17 och var 54 lång och vägde 3358gram..

Namn: Karl WILLIAM Axel Tobias Eriksson
BF: 29 december 2007
födelsedatum:13 januari 2008
Födsel:vaginalt,sugklocka
Smärtlindring:ryggmärgsbedövning, tens
Vikt:3558
längd:54
Haha,blir alltid rädd att se dessa bilder. Tror aldrig jag har sett mig så tjock i hela mitt liv. Skrämmande alltså ;)

Min förlossningsberättelse skriven 18 januari 2008… Hehe,ganska snurrigt man skrev då…

Min Jannices Förlossningsberättelse - igångsättningen
(DAG 1) De började med att vi vaknade tidigt lördagen den 12/1.
På överburenskonrollen sa dom att jag skulle bli igångsatt då (vilket jag blev). Ringde in till förlossningen runt 7 på morgonen. Tobbe låg och sov fortfarande. De var kaos på BB, En riktigt babyboom dag så dom bad mig ringa senare. Skumt tyckte jag.
Ringde dock senare. Runt 10. Fick tid att komma in och Tobbes pappa skjutsade in oss. Tog i väskorna in i bilen och jag kunde inte alls tänka i bilen. Nu var de dags.. När vi väl kom in så fick vi möta barnmorska och jag fick CTG apparat och vart inskriven.
Sen var de dags för att bli igångsatt. Läskigt tyckte jag,
Först skulle vi sätta in en "ballong" trodde… dom ja..
Men de gick inte alls så de vart en propress (hormons tampong).
Den sattes in kl 14,00 ungefär. Efter de fick vi komma in till ett rum. Där proppade jag i mig energi alltså. Massor med frukt och annat gott. Drack en del. Propressen började med "lätta" verkar. Som sammandragningar (mensvärk). Tyckte de var helt OK. Men kunde inte tänka mig att de skulle bli värre med de andra värkarna alls ;) Runt 17 tiden så började värkarna komma och de var inte alls lätt att ligga, sitta eller gå. Jag ville INTE röra på mig alls. Bara ligga där och försöka igenom den kraften.
Allt var så jobbigt. Fick andas igenom dom värkarna tungt. Dom koppla in CTG maskinen lite då och då för att kika på om bebisen mådde bra,vilket den gjorde också. Så skönt de ju.
Jag fick pröva på TENS (klossar som man sätter på magen som gör en "kittlande" känsla som man sätter på rygg o mage) och varma kuddar som smärtlindring. TENS var skön i början och sen vart de bara jobbigt på slutet.Vid 21 tiden kom en barnmorskan och undersökte. Då var jag öppen 2 cm. Kommer de inte öppna fortare?? Jag tänkte typ att jag inte pallade värkanrna. Minns jag somnade lite då och då microsömn. Kommer de inte öppna fortare?? Låg och kämpa reält med mina värkar, vred och vände på mig. Fy vilken smärta. Å, sa flera gånger att jag klarar inte den här smärtan.Men kämpade vidare iallafall med mina förbannade värkar.Var ganska stolt över mig själv att jag kunde hantera en del.(Dag2) .. Fortsatte och kämpa och kämpa. Tobbe fick knappt röra mig knappt. Hade så ont.. Vid 00-slaget så ville jag bara gråta.. Förbaskat ont. Barnmorskorna tjatade på mig att gå en sväng då man öppnas snabbare men min envisa jag ville inte..Var då öppen 5 cm och då tog dom ut propressen. Den var alldelses gulbrun. *usch* Ca 1 timme efter fick jag byta rum till förlossningsrummet, hade fortfarande TENS då.
Men guuuud så obehagligt de vart. Kämpade med mina värkar tok mycket. Fick testa lustgas med. Men jag spydde av den. *haha*
Runt kl 01.40 undersökte dom mig. Då var jag öppen 7 cm..
Å, bara 3 cm kvar tänkte jag. Men fy så sakta de gick..
Fast jag kämpade vidare. Tobbe pysslade om mig massor. Hämtade fruktsoppa i köket. kl.01.50 Var narkosläkaren där. Stog inte alls ut längre med värkarna.. Fick epidrial (REKOMENDERAR STORT). Jag kände verkligen INGENTING! Ny människa,nya krafter. Inga värkar alls. Var helt som vanligt. Såg på datorskärmen när värkarna steg.
Men jag var som en ny människa. Gud vad glad jag var.
Jag och Tobbe gick ut i korridoren för att försökta öppna snabbaren med gåstolen. Usch, jag var helt ranglig i bena och höll på ramla ihop lite då å då.Men jag tyckte de var helt underbart att smärtan var borta. Så jäkla ranglig i bena.. Fick också sitta på en stor bollTobbe fick sitta bakom mig och massera ryggen. Fick ont i den *hmm* Vid 4 tiden var jag öppen helt och då drog dom ner på epidrialen. Kände lite värkar då och då igen. Men inte alls lika starka som i början.Dom vart "skönare" på något sätt.. Som mensvärkar igen.. Tur de.Vid 5,30 tiden ungefär började jag krysta men de var svårare än vad jag trodde.
Bytte ställningar då å då. Men jag kunde verkligen inte de..
Tänkte hela tiden. Jag måste, jag måste, jag måste. Annars kanske de blir kejsarsnitt? Nej, jag kunde verkligen inte. Så barnmorskan diskuterade med en doktor. (Kunde egentligen blivit kjesarsnitt då sugklockan drog ut på tid de med)..
Så då gav dom förslag om sugklockan. Jag tänkte. Bara han kommer ut nu.. Vid 07.07 så satt de igång med sugklockan och 07.17 var han ute. Så runt 5-6 krysningar så var han "poff" ute. Så underbar att få se sin son. Å, ännu härligare när han kom upp på bröstet.Sen sa barnmorskan att jag inte sprack något.. Dom tyckte de var lite konstigt.Jag med.. "Va, SPRACK JAG INGETING"..? Skönt att slippa sy iaf..Men fy fan vad jag bölade när min son kom ut..William kom kl 07,17 den 13 Januari 08
Han var 54cm lång och vängde 3580 gram

Så här i efterhand… En upplevelse att få barn. Det är nog den bästa gåvan man kan få. Så jag tycker de är skoj de blir tillökning på min syster familj. Pussar