tisdag 13 november 2018

Ett dött batteri.

Visa källbilden
Visa källbilden



Precis så känner jag mig alltid just nu....
Ni vet när man inte har någon energi.
Som om batteriet på mobilen tar slut och man måste ladda om och om igen.
Så är mitt liv. Mitt liv har nog varit så redan innan min pappa blev dålig.
Jag jobbade 5 skift (dag,natt eftermiddag), uppfostra barn, skicka dom till dagis och skola.
Plåstra om dom, tog hand om dom när dom var sjuka, gick på alla skol samtal, lagade mat, tvätta deras tvätt, läste läxor, duscha dom... fick i princip allt i mina händer.
Visa källbilden
Idag orkar jag inget, jag känner inte igen mig själv, svag, ligger mest i min säng, ibland gråter jag, ibland skrattar jag, humör som i en berg och dalbana.
Också ett pokerface eller en fasad som jag sätter på mig.
Jag vill inte att någon ska se mig ledsen... Speciellt inte mina barn.
Ibland brister det och både humör och känslor springer ikapp.
I mina papper i sjukintyget står det "djupt deprimerad utmaVisa källbildenttningssyndrom".
Jag har aldrig någonsin läst igenom mitt papper helt och hållet riktigt förens nu.
Jag har inte brytt mig. Dom som läser på jobbet som tar emot intyget får ta emot och läsa det.
Jag tror inte många vet hur det är att känna sig ensammaste i hela världen samtidgt som man inte är det, att ha ont i bröstet varje gång man får ångest, att inte kunna sova när man vill, att bara grubbla ikapp min ångest... Att man bara skulle vilja försvinna i såna lägen.
Många ser inte att man är utbränd. Men det är inget man stolt berättar heller.
Ibland orkar jag göra saker med vänner, barn eller familj.
De som gör mig förbannad är "Jaha, men hon orkade göra de med sina barn".
"Ja, jag orkade göra det just då istället för att orka ligga i sängen"...
Jag vill verkligen inte ligga i min säng bara.
Jag vill försöka göra roliga saker även om jag ofta inte orkar..
Människor dömer så fort.

Jag orkar kanske inte heller.
Jag orkar oftast inget längre, men när jag orkar så känns de så bra.
Men ibland händer det att de blir magplask tillbaka på ruta ett igen.
Jag undrar när jag ska bli mig själv igen.

Ingen vet.

1 kommentar:

Mor sa...

Bra att skriva om hur du upplever din vardag. Jag förstår att du har det jobbigt på alla sätt och vis. MEN börja tänka så här - LIVET - ditt, mitt, pappas, din familj, alla du känner ....det rullar på OCH går inte att få igen. Ta vara på varje dag. Var tillsammans med dina barn och din underbara sambo....varje stund är viktig, man behöver inte göra en massa MEN det gäller att finnas till och vara med. ALL TID GÅR INTE ATT FÅ IGEN. Jag är mycket trött på många saker MEN är helt överlycklig att kunna få ha så mycket tid tillsammans med din pappa. Vi gör inte så mycket tillsammans men vi är tillsammans. Jag skiter fullständigt i vad människor tycker och tänker - DE HAR INTE EN JÄVLA ANING OM HUR JAG, DU, DINA SYSTRAR ELLER DIN PAPPA HAR DET, DET KAN INTE ÄNS STÄLLA SIG IN I DET HELA. Du måste börja tänka mera på dig än andra, de förstår ändå inte.
JAG ÄLSKAR DIG ❤️
Kram Mor